onsdag 12 oktober 2016

Överrumplad

Jag har kört ett race mot mig själv den sista tiden. Strävat framåt hela tiden och kört på fastän kroppen ropat STOPP! I går när jag körde hem Martina trillade poletten ner. Jag kom på varför jag kände mig så tung invärtes. Det är sorg.

På fredag är det 1 år sedan pappa plötsligt dog. Jag känner i hela kroppen hur det kändes. Den sista tiden har den dagen och de närmaste dagarna spelats upp i mitt inre om och om igen. Jag gråter plötsligt, jag blir konstigt trött och jag känner mig tom. Men när jag sa till Martina högt att jag känner sorg efter pappa var det som att trycka på en knapp.

Känslorna strömmade ut. Natten har varit orolig. I morse bestämde jag att jag stannar hemma till fredag lunch. Eleverna kan klara sig själv tills dess. Idag har jag mest gjort ingenting mer än plötsligt gråta då och då. Det känns som det är något som måste ut ur kroppen.

Mannen är i Stockholm så han kontaktade min bror så han och lillkusinen kom förbi med fikabröd och gav lite kärlek. Skönt!

På fredag morgon åker jag och dottern till pappas grav och tänder ett ljus. Känns som det är viktigt.

Det verkar vara högsäsong för döden nu. I veckan gick Gerds syster bort och precis nu fick jag reda på att Annes svärmor också nyligen gott bort. Även att det är naturens gång så gör sorg så ont.

Ta vara på tiden med varandra!

Inga kommentarer: