Jag hade en så underbar morgonstund med dottern i morse. Vi åt frukost tillsammans och pratade i lugn och ro. När hon gick till skolan läste jag tidningen klart och kollade mejlen. Sonen var på väg att bli sen och i stället för att jag skulle bli superstressad av detta klädda jag på mig och gick ut.
Himmeln var klarblå och solen sken och det var o gradigt ute. Så härligt! Jag gick en lååång promenad och när jag tyckte det var dags att vända hemåt halkade jag på en isfläck och föll handlöst mot marken. Jag kände direkt att det hände något med foten.
Det tog mig 5 minuter innan jag klarade komma upp i stående position och kunde konstatera att jag trots smärta kunde stödja på foten. Skönt inget brutet! Jag linkade 20 meter till en cementklump och satte mig på den. Jag försökte ringa någon som kunde komma och hämta mig men antingen fick jag inget svar eller som min bror, hade ingen bil. Han var ute och traskade med vagnen men att sätta mig i den också var inget alternativ.
Jag var så ledsen och det gjorde så ont. Jag grät hejdlöst och kunde inte sluta. Måste vara min depression som inte kan hantera allt med rimliga känslor. Till slut fick jag tag i yngsta sonen som genast ryckte ut på sin cykel för att stödja mig hela vägen hem. Det tog tid. Min fina son som tröstade mig så bra.
Nu sitter jag i soffan men foten i högläge och har tagit smärtstillande, så nu står jag ut.
