Längtar efter morfar...

sa dottern helt plötsligt ikväll. Hon ville inte vara hemma hos oss utan åka till morfar som var mycket snällare än mamma och pappa.

För en vecka sedan talade jag om att hon skulle resa till morfar och mormor G och sova över där. Hon blev glad men också orolig. Hon ville inte sova över där för hon skulle ju längta så förfärligt efter mig. Jag försökte tala om för henne att detta skulle hon tycka vara roligt bara hon provade och det hörde till att känna sig lite orolig och nervös.

Kvällen innan hon skulle åka grät hon försökte övertyga mig om att jag inte skulle klara av att vara utan henne i 2 nätter. Jag tröstade och sa att om hon nu skulle tycka att det var så hemsk så fick hon ju ringa mitt i natten så skulle jag komma och hämta henne. Hon lugnade sig och somnade.

Måndags var resa till morfar-dagen. All oro var som bortblåst och hon talade om för mig, att när vi kom dit kunde jag dricka en kopp kaffe och sen kunde jag åka.

Väl där fikade vi och jag hann knappt dricka upp förrän hon struntade i mig och gick ut till hammocken med morfar. Hon stannade 3 nätter och har aldrig haft det så mysigt, bra och trevligt i hela sitt liv, sa hon när hon kom hem. Hon hade sovit själv i eget rum, för det kan hon ju inte göra hemma, eftersom vi inte har något rum till henne. Hon hade rullat köttbullar för första gången i sitt liv, mamma tar bara ut sina ur frysen. Hon hade varit i djurparken med morfar och fått en gosedjurshund, Flufi, och morfar hade gjort en hundkoja till den. Hon hade sovit så länge så morfar fick väcka henne för han blev så ensam och längtade sååå efter henne.Hon hade pusslat, pysslat och spelat spel.... Ja berättandet tog aldrig slut.

Tänk vad mycket man kan växa med att övervinna sin rädsla! Min 6½-åriga flicka har blivit så stor.